Skumparps historia

Skumparps historia

 

INLEDNING

Både i fråga om bebyggelse och historia skiljer sig Skumparp i flera avseenden från omgivande jordbruksbyar. Det finns ett fåtal mindre gårdar i byn vilken dock främst präglas av en tät småhusbebyggelse med långa, smala jordlotter. Utefter byns gränser i norr, söder och väster ligger husen tätt intill varandra i långsträckta rader med öppna, uppodlande områden innanför husraderna och i öster. På alla sidor omgiven av andra byars jordbruksmark med vid skiftet utspridda gårdar, utgör Skumparp en säregen bybildning. Från Malmö Fornminnesförenings årsbok 1972 kan följande läsas: "Av byarna i Bunkeflo intager Skumparp en särställning. Den är mindre än de övriga och når icke ut till kusten. Den är en yngre bybildning än andra byar men kan dock räknas till medeltidsbyarna. Därtill kommer att den i några århundraden har legat öde, tills ess den omkring 1800 på nytt blev bebyggd"

De äldsta beläggen för namnet Skumparp härstammar från 1569, när det i Landeboken talas om "Bag Skomperupp" och "Tiill Skomperup diige". (Diige = gränsvall eller stengärdesgård). 1671 skrevs "Skumprup grundh", 1712 "Skumperop grund", 1754, 1784 och 1825 "Skumparpe grund". Beteckningen "grund" anger att marken var obebyggd. Förleden i namnet Skumparp kan vara från det icke belagda mans- eller tillnamnet Skumpe. Efterleden "arp" är en omvandling av ordet torp, som i sin tur betyder nybygge. Skumparp skulle då betyda platsen där Skumpe bosatte sig.

På ett eller annat sätt försvann bebyggelsen på Skumpes plats, som kom att ligga öde i flera århundraden under namnet Skumparpsgrunden. Strax efter sekelskiftet 1800 började ny bebyggelse återerövra den öde platsen.

HÖGARNA

Det finns två bronsåldershögar i Skumparps omedelbara närjet. Den ena ligger inne i byn nära gränsen till V Klagstorp, den andra något norr om byn i Naffentorp. De båda högarna är mycket framträdande i landskapsbilden och har naturligtvis tilldragit sig ett stort intresse. Naffentorpshögen har fått namnet Ole Anners bakke efter en hemmansägare på 1807-talet. Troligen kallades den tidigare för Sallhög.

Skommpårpebakken (Skumparpsbacken) är namnet på högen inne i byn vid korsningen Skumparpsvägen/Ättehögsvägen. Den har en avplanad topp och där samlades man ibland för att spela kort. Även frireligiösa rörelser använde högen som samlingsplats.

De båda högarna undersöktes och uppmättes 1864 av arkeologen N G Bruzelius. Några större arkeologiska undersökningar har f.ö. inte företagits i socknen. Men trakten är rik på lösfynd av bl. a flintföremål och bronsåldershögarna vittnar om tidig bebyggelse.


SKUMPARP – UTJORDEN SOM BLEV EN BY

Från 1569, när Skumparp för första gången omnämns i Lunds stifts landebok, fram till 1800-talets början var alltså Skumparp en obebyggd utmark. Om man försöker kartlägga Skumparps historia och byns uppkomst är 1569 den första hållpunkten. Då får man veta att det fanns sju ägolotter med namnet "Skomperupp", som tillhörde ett kyrkohemman i V Klastorp. Drygt 100 år senare, 1671, hade ägoförhållandena ändrats: "Skumperup grund ähr en ödegrund, Frällse och Uthsochn till Klågerup till Otto Liundenow. Har intet waret huss på i manss minne." (Jordrevningsprotokollet 1671).

1703 gjordes en lantmäteriförrättning i Naffentorps by. Eftersom några bönder i Naffentorp brukade delar av Skumparp, upprättades då för första gången en karta och beskrivning även för Skumparp.

Från lantmäteriförrättningen kan läsas att Norra delen av Skumparp brukades av bönder i Naffentorps by, medan bönder från V Klagstorp brukade den södra delen. Någon gemensam äga för alla bönder i byn var Skumparp emellertid inte. Endast vissa var delägare, och dessa brukade gemensamt Skumparpsjorden. Men det förekom att man sålde eller överlät sin del på någon annan.

Efter sekelskiftet 1800 började den bebyggelse växa fram som skulle förändra Skumparp från en utjord till en tätbefolkad by. Men varför sköt denna bebyggelse upp? Om man granskar husförhörslängderna från Bunkeflo socken år 1805 finner man att det under Naffentorp nr 16 står upptaget "Enkan Sören Nilssons Hanna Pehrsdotter" som boende i Skumparp. Fram till 1813 finns 2-4 personer under Naffentorp 16 som bosatta i Skumparp. Från och med 1813 fick Skumparp egen rubrik i husförhörslängderna. Under perioden 1813 – 1817 noteras ett 10-tal hushåll under Skumparp. Bland dessa återfinns Nils Nordgren, skräddaren Ola Persson och sockenskomakaren Anders Stenberg. Andra familjeförsörjare kallas husmän medan några saknas titel.

Så hade husmännen och hantverkarna börjat flytta in i Skumparp. De växte snabbt i antal och enligt den första fastighetstaxeringslängden 1884 fanns det då 43 ägare till mark i Skumparp. Förklaring till bebyggelsens uppkomst kan vara att bönderna i Naffentorp och V Klagstorp successivt låtit sitt gårdsfolk och sina hantverkare slå sig ned på utjorden i Skumparp.

Under ett femtiotal år hade byn vuxit fram med en karaktäristisk småhusbebyggelse, befolkad av husmän, hantverkare, tjänstefolk, arbetare och småbrukare. Den var alltså redan från början befolkningsmässigt och historiskt annorlunda än övriga byar i trakten.

Det mest egenartade för byn var kanske ändå den säregna jordfördelningen. Byn var uppdelat på småbruk där varje markägare hade sin jord på tre olika ställen. De kallades en rygg, en långäng och en stumpe. 1855 uppmärksammade lantmätaren Georg Gustavsson denna egendomlighet: "I denna sockens norra del ligger den s k Skumparpe-grunden. Denna jord, som är af utsockne frälse natur, har ännu tegelskifte och af högst egen beskaffenhet. Hvarje del kallas en "grund" och till en sådan hör: en "rygg" längsgenom hela egorne om 5 skäppeland, en "stumpe" om 1 skäppeland, så att en s k grund sålunda består af en rygg, en stumpe och en långäng, tillsammans om 7 skäppelands rymd". Denna jordfördelning förändrades så småningom genom att jord köptes samman eller delades upp. Av beskrivningen till den ekonomiska kartan 1913 framgår det att många hade samlat sina ägor till ett enda ställe, men fortfarande förekom det att brukningsdelarna var spridda på 2-3 platser.

När omgivande byar skiftades i början på 1800-talet "föddes" Skumparp i betydelsen bebyggd by. Något skifte för Skumparps del kom aldrig på tal förrän så sent som 1937, då en av delägarna begärde laga skifte. Inför skiftet 1937 övervägde lantmätaren möjligheten att ersätta laga skifte med ägostyckning. Men eftersom en ägostyckning skulle innebära att redan lagfarna och även intecknade andelstal måste ändras, vilket i sin tur skulle medföra oreda i äganderätts- och inteckningsförhållanden, såg han ingen annan utväg än att låta verkställa laga skifte. Han skriver: "… Hävden inom skifteslaget är så invecklad ur såväl bostads- som jordbrukssynpunkt, att endast laga skifte skulle bringa reda i förhållandena."

Så skiftades Skumparp, något som inte sågs med blida ögon av alla delägare. Om mannen som begärt laga skifte sades: "de e ännte värt hann viser si ude åmm kvällene". Inställningen till skiftet hade inte förändrats under de över hundra år som förflutit sedan övriga byar enskiftades.

BEFOLKNING & NÄRINGSLIV

Näringslivet i Bunkeflo socken har alltid dominerats av jordbruk. Jorden är mycket bördig och det finns flera större jordegendomar. Någon industriell verksamhet har inte funnits i socknen fram till nutid.

För Skumparps del kan man knappast tala om något näringsliv, knutit just till själva byn. Där fanns visserligen några småbruk, men de flesta hade karaktären av "koställen" med något tunnland åkerjord – något som ensamt omöjligen kunde försörja en familj. Folket i Skumparp var, som tidigare nämnts, framför allt husmän och hantverkare. Husman kallades förr i Skåne och Danmark, en på landsbygden bofast arbetare med eget hus. Huset kunde vara beläget på byns gemensamma mark eller ligga på ett visst hemman. Husmannen var inte delägare i byns jord, utan ägde som regel endast huset men inte tomtplatsen. För tomt med hage och eventuell åkerlapp måste han göra dagsverken eller erlägga en avgift till byn eller någon enskild bonde, beroende på var huset låg. Husmännen var vanligen lantarbetare, hantverkare eller soldater. Att det ansågs stor skillnad mellan husmän och jordägare förstår man av följande, hämtat från en skildring av folklivet på Söderslätt: "I lag gör släboen stor skillnad emillan rusthållare och frälsebönder, men än större skillnad emillan hus- och inhysesfolk. Desse senare anses som pöbel och nämnes intet annorlunda, när det kommer an på jämförande emot hemmans åboar, än tiggare. Skulle en rusthållareson vilja gifta sig med en sådan husmans dotter, begår den ett stort fel emot sin släkt, som så nedrigt gifter sig med en husmans dotter, ’som e konst kommen åu tyggere töi som bor i ett gadehus".

Fram till slutet av 1800-talet var Skumparpsborna som regel lantarbetare vid de större gårdarna i trakten. När industrialiseringen började ändrades arbetsförhållandena för Skumparps del. Nu började industrins arbetskraftsbehov att göra sig gällande. I Limhamn hade kalkstensbrytning pågått sedan 1600-talet, men först år 1888 – 89 anlades en cementfabrik i samband med en utvidgning av hamnen. Denna utvidgning gjorde att flera andra industrier sökte sig dit, exempelvis cementgjuteri, betongvarufabrik och mekanisk verkstad. Limhamn blev alltså ett industricentrum med stort behov av arbetskraft och hit sökte sig många Skumparpsbor. Många försörjde sig som kalkbruksarbetare, främst i Limhamn.

Så småningom omvandlades alltså de forna lantarbetarna – husmännen – till industriarbetare, eller också kombinerades lant- och industriarbete. Titlar som "arbetare", eller framförallt "stenarbetare", blir vanliga för mantalslängderna för Skumparps del under 1890-talet. Kombinationerna finns där också, t ex stenarbetare – husar, stenarbetare – soldat o s v.

Skumparp har bibehållit sin karaktär av pendlarort. De yngre familjer, som flyttat in i byn har arbete på annan ort. Arten av arbete är däremot inte lika ensartad som tidigare.

Befolkningsutvecklingen i Skumparp präglas sedan tidigt 1800-tal av en jämnt uppåtstigande kurva. Från det tiotal hushåll, som fanns på 1810-talet ökades antalet till ca 30 på 1850-talet. Vid sekelskiftet var antalet hushåll omkring 50. Därefter sjönk antalet en aning till ca 40 hushåll i mitten på 70-talet för att återigen sakta stiga. 2008 var antalet hushåll 55.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Robert | Svar 11.10.2017 22.33

Är det i snart dags at fixa en hemsida som fungerar på mer en stor skärm ex mobil se ex detta http://noas.se/kund/

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

28.05 | 16:24

Hej Bengt! Nej , det har inte hänt så mycket sen 2018. Jo , någon hade hittat ett biblioteks kort.

...
09.02 | 17:47

Vad händer med hemsidan ? Har det inte hänt något sedan 2018 i vår by ? Finns det ingen som kan fixa hemsidan så vi kan få liv i den ? Vem ansvarar för sidan ?

...
01.07 | 10:30

Saltningen på Ättehögsvägen har minst sagt inte varit lyckad! Det är som klister på vägen! Stenar och sand fastnar överallt! Hoppas på en åtgärd snarast!!

...
05.08 | 11:47

Roligt Håkan. Har du fler skämt på gång !?!

...
Du gillar den här sidan